Det är ca 1.5 år sedan vi separerade och barnen har bott varannan vecka hos mig. Men ändå har jag svårt att vänja mig vid det.  

När de är här hos mig är det stoj, skratt, tårar, glädje och lite tårar.  De retas med varandra och lyssnar inte alltid när jag säger till dem något.

När de är hos pappa så är det först skönt med lugn och ro och skönt att bara höra tystnaden.  Men det tröttar jag fort på, typ knappt efter en dag.

Jag saknar mina underbara gosungar, min stora tonåring med ett himla humör...Hm ja vem kan hon ha ärvt det efter mån tro?  Hihi.

Eum jag hade mitt humör efter min pappa så nog är det ärftligt, skrattar.

Saknar pojkarna massor fast de brukar retas med varann och busa till det när de ska gå och lägga sig, inte vill slita sig från xboxet eller inte vill komma in fast det blivit kolsvart för läääänge sedan.

I år ska jag dessutom fira min livs första jul utan dem, det känns hur konstigt som helst.

Jag älskar er, ni är mitt allt.