Jag sitter här och hör kaffebryggaren från köket. Det luktar kaffe, vad ljuvligt det ska bli med dagens första kopp snart.

Annars är jag trött och känner mig nollställd, typ tom och trött. 

Pojkarna har fått samma hosta som dottern har haft, men de var pigga och krya annars så nu är de på dagis.   Det är bara jag hemma, ack vad underbart.

Jag ska till kuratorn på eftermiddagen, sambon hinner lagom hem så ska jag iväg till henne.  Det är lagom att gå dit var 14 dag. 

Till min kära vän Å:  Kraaaaam och tack för att du står ut med mig! Jag vet att jag är omöjlig.