Nu går det undan. Jag fick en kallelse till vecka 27 till psykläkaren jag träffade. Hon går på semester sedan och hon ville träffa mig innan den.

Jag fick även en tid till deras kurator i morgon klockan 11, ja det stämmer redan i morgon.  Jag kan ju inte på förmiddagen då jag är själv med barnen.  Jag ringde och lämnade återbud och efter några timmar ringde hon upp och frågade om jag kunde klockan 15 istället.  Själv klart sa jag ja. Det ska bli skönt att få komma dit redan, hon ska gå på semester sa hon.

Fy vilken jobbig dag det har varit. Jag har tyckt att barnen har hängt efter mig hela tiden vad jag än har gjort.  Det får de gärna göra, men det vore skoj om de kunde hänga efter pappa med.

Jag märker att jag inte orkar prata eller engagera mig så mycket i dem, jag drar mig undan.  Då blir det att de ser på film eller spelar på datorn om de inte sysselsätter sig själva.     Så vill inte jag att sommaren ska vara.

Dottern försvann till en kompps efter frukosten. Jag tänkte gå ut med lilla sonen förut, stora sonen var ute med sin kompis, men vi fick vända för regnet kom, suck.

Åskan mullarade långt bort och då gick jag snabbt in. Jag vägrar vara ute i åskan, det är livsfarligt. Obs jag är inte åskrädd utan jag tillhör de som tycker det är mysigt. Jag brukar nästan stå i fönstret och räkna blixtar.

Nu kryllar det av barn här. Sönerna och 3 barn till, de är där uppe och leker och spelar sonic på datorn och jag dricker kaffe här nere vid datorn.

Åskan den försvann eller??

Hur mår jag då?   Tjaa humöret åker upp och ner, jag sover illa, svettas om nätterna, jag är dödstrött dagen efter jag har gjort något utöver, jag är så stresskänslig så det smäller om det. Minsta motgång så vill jag bli arg, men jag hejdar mig.

Jag minskade citalopromen från 60 mg till 40 mg samma dag jag var hos läkaren på psyk,  4 juni var det jag var tvungen att kolla efter.  Det är över 10 dagar, jag har inte koll på dagarna. I morgon ska jag minska till 20 mg och se hur det blir.