Jaha inte blev jag klokare av att träffa läkaren på psyk.

Klockan 10 var jag där. Hon sa att hon först ville ha lite bakgrund om mig och hur det var när jag började må dåligt. Jag sa som det var och hon hade läst på om mig det var bra.

Hon sa inget om att jag tyckte det var svårt med barnen och att jag har svårt att få ihop vardagen.

Däremot tyckte hon att jag ska minska på citalopramen från 60 mg till 40 mg i 10 dagar och efter det minska till 20 mg. Hon menade på att min trötthet och svettningar är biverkningar av medicinen.

Jag pratade om mitt kontrollbehov, att jag är känslokall och att jag blir arg.  Hon sa att jag kanske skulle må bra av att jobba.  Ehh jag som precis får ihop vardagen, hur ska jag kunna jobba?!

Sedan var det tack och hej. Jag ska få en tid till henne i vecka 27 sedan går hon på semester.

Hon sa ingenting om hur jag ska överleva när jag minskar dosen eller hur det ska bli med allt, inget om sjukskrivning.

Jag gick därifrån med en stor tomhet inom mig. Kände nästan för att gå hem och ta alla tabletter jag har.

Duktiga flickan som jag är så bet jag ihop och gick till stan, jag hade lovat fixa en present till vännen som fyller år i morgon.

Resten av dagen har jag haft en sabla huvudvärk och jag har mått illa. Kanske av värmen eller av besvikelse jag vet inte.

Jag låg och ville sova flera gånger för att jag var så trött men pojkarna bara stojade och bråkade.

När jag hämtade pojkarna på dagis sa de att det är ju stora sonens sista dag i dag. OJ Luften gick ur mig totalt, jag trodde ju han skulle få gå på tisdag med. Återigen frågade de mig om lilla sonen verkligen skulle komma till dagis när storebror är hemma hela sommaren. Ska de inte vara lediga ihop de är ju roligare.

Jag höll på att börja grina jag tänkte nej jag orkar inte hur ska denna sommar bli?

En mamma som inte orkar se fram emot sommaren och dotterns första sommarlov. Jag blir inte ett dugg glad när sambon frågar om vi ska tälta. Åk ni har jag sagt flera gånger.

Hur ska jag orka, jag vill inte mer?

Kan jag fly?

Ingen bryr sig om mig, är jag så osynlig?

Hua snart ska jag ge mig i väg till psyk.

Vilken dag, den kommer jag alltid minnas. För första gången ska jag, me, my self söka hjälp på psyk.   Äntligen förhoppningsvis ska jag få hjälp. Äntligen ska jag berätta om exakt jag mår.   Tänk om jag är mer galen än jag tror?  Tänk om jag få annan medicin? Tänk om de säger att jag är helt frisk?

Jag vaknade med jobbig dov huvudvärk, jag vet inte om jag har sovit dåligt, eller om jag är nervös.   Jag somnade sent i går, fast jag var trött.  Sambon var med trött, jag tror han kom lite för sent till jobbet.

Nej nu måste jag samla ihop mig och åka.   Håll min hand.