Jag längtar efter att få vara ensam.  Bara att få vara för mig själv.

Det har varit intensivt med kräkande barn ändå sedan i onsdagsnatt. Puh inte en lugn stund varken dag eller natt.  Tråkigast är det ju alltid om den som är sjuk så klart. 

Sambon verkar ha klarat sig undan, han har jobbat som vanligt och inte kännt sig sjuk.

I går åkte han i väg till sina föräldrar för att fixa lite med en gitarr han bygger till en kompis.   Jag kan lova att jag hade mer än fullt upp med att lägga 3 barn.  Ingen av dem blev lugn eller hade lugnat ner sig förrän efter 21.30  Då somnade de minsann.

Själv var jag både ledsen, trött och tjurig.    Tänk om de stora barnen kunde lära sig somna själv snart, de är ju snart 5 år och 8 år.   Jag känner mig helt slut efter att ha lagt dem, speciellt när det tar lång tid och de vill prata fast jag säger god natt.

Vi brukar göra som så vid läggning att någon av oss ligger brevid sonen till han somnar, han ligger inte still annars.

Dottern som är snart 8 år har aldrig kunnat somna själv eller i eget rum.