Varför är allt så svårt jämt?

Hur jag än pratar med sambon så är det som han inte inser ändå hur jag mår och att jag vill att han ska bry sig.

Som i dag, då tänkte vi åka till hans föräldrars hus (de är inte hemma) då sa jag att jag vill till Ica Maxi när vi ändå är åt det hållet. Dottern sa hon vill leka med sina kusiner som bor i närheten av farfar och farmor.

Då sa sambon att han släpper av mig vid Ica Maxi och så åker de till huset. Vi hade tänkt grilla fläskfile och han ska göra nåt med gitarren.

Jag tappade all lust till att åka någonstans, jag sa att jag och lillsonen kan stanna hemma. Ica maxi skiter jag , det var inget speciellt jag var ute efter, mer än billiga blöjor, men vill han köpa dyrare blöjor får han väl göra det.

Det slutade med att barnen ska leka med sina kusiner nån timme, han fixar det han behöver med gitarren och jag och minsta sonen stannade hemma.

Nu fick han det till att han ännu en gång har ordnat så barnen får nån att leka med, suck. För min del kunde de ha stannat hemma, dottern undrade vad vi skulle göra i farmor och farfars hus. Hon ville ha nån att leka med. Kompisar har hon ju här hemma.

Jag känner mig levande död, jag vet inte om jag stänger av med medvetet eller om jag känner något. Bröstet är som en klump på mig, jag mår illa och vet inte varför jag ska orka bry mig om nånting.

Jag orkar inte bry mig mer om sambon, han verkar inte bry sig om mig heller så vad är mening med allt då.